Inandning

Hon säger att hon bara vill sova en stund.

Alice

Objuden kommer hon om natten
Det är för att se över
Hela tyget
Sedan den svarta tråden

Brustit

Hon har länge suttit vid sanden
Och byggt ett sandslott
För vinden att skratta sönder

Inte många sömmar som inte brister

Men visst finns det något evigt
En kärna av vackert och sant
Som ingen kan rå på
Som aldrig suddas ut

Dimma

Olivia kan inte dröja längre.
Havet kallar allting till sig.
Kallar nu på henne.
Olivia vänder sig på nytt mot havet.

Skeppet närmar sig.
Det är dags att gå ombord.

Sjöfararna hör rösten som ropar deras namn.
Tomma och mörka är lamporna.
Som de lyfter.

De vill se hennes ögon.
Då hennes ögon av rädsla.
Kryper tillbaka djupt in.
I huvudet.

Trots klänningen och slöjan står hon avklädd.
Handskarna möter tårarna.
Huvudet är nedböjt.
Kammen sjunger en melodi i fickan.

Resväskan vid Olivias fötter.
Gömmer sig i hennes skugga.

Skeppet framträder sakta.
Smyger ut ur havets dimma.
Genom regn och snö.

Det är maj.