Första dagen jag hämtade Luna från förskolan var hemsk.
Hon hade gråtit så mycket att hon knappt var kontaktbar.
Eller om hon bara var så oerhört trött.
Men hon gjorde inte en min när jag hämtade henne.
Bara snyftade.
Det är inte mycket som har gjort ondare i hjärtat än det.
Det första jag gjorde var att ge henne välling och ta henne till leksaksaffären.
När hon fick syn på denna sprack det gråtna ansiktet upp i ett lyckoskrik.
När hon väl fick den i famnen vägrade hon släppa taget om den.
Gissar att det ska föreställa någon sorts apa?
Men helt säker är jag inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar