Månen som är så tunn och spröd i början av sommaren är allt fetare och rundare i augusti. Ett smalt månglimm börjar sakta röra sig över havsytan nedanför fästningens öga, ljuset påminner mig om en ton från en cello, sirlig och dov. Jag tar ett sista dopp, ett i marelden. Det är alltid lite läskigt att kliva ner i det oljiga svarta utan sikt, maneter bränns och fjorden väcker fantasier. Vattnet känns snabbt varmt och med hjälp av månen ser jag några decimeter framför mig.
Ur: En spricka i kristallen
Av: Cecilia von Krusenstjerna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar