Beatrice har en takfönsterkupol.
Genom den ser hon alla stjärnor och galaxer.
Den är ett öppet öga.
Mot oändligheten.
Beatrice tillbringar nätterna.
Med en blå kanna te.
Under sitt rymdöga.
Hon behöver ingen och ingenting annat.
Det flyger snart en fjäril ut.
Genom hennes körsbärsröda mun.
Och snart ännu en.
Snart strömmar dem ur henne.
Beatrice är inte rädd.
Hon vet att i hennes bröst ligger många darrande puppor.
Väntandes på den magiska dagen.
Hon är bara rädd för speglarna.
Speglarna är ute efter henne.
De förvränger hennes ansikte.
Gnistrar i hennes ögon tills hon.
Faller ihop i gråt.
De säger att hon är vacker.
Det var länge sen nu.
Som hon pratade med dem.
Varelserna utanför hennes hus.
Hon behöver ingen längre nu.
Hon gömmer sig i badrummets mörker.
Så hör hon att det är regnet som kommer.
Det flyter över fönsterkupolen.
Som en silvrig skälvande hinna.
Rymdögat blir ett blint öga.
Beatrice fruktar att hennes hus - hennes skyddskupa.
Är på väg att sänkas ned i havet.
Är det nu.
Är det nu de ska dränka henne?
Hon kastar på sig stövlar och kappa.
Handskarna håller hon fortfarande i handen.
När hon kastar sig ut genom dörren.
Regnet förvandlas till snö.
Snöflingorna lyser i skymningen.
Beatrice har kommit till havet.
Det ligger där stilla och tigande.
Över himlen kommer ett nytt ljus.
Hon håller fortfarande handskarna i handen.
Känner inte hur hon fryser.
Det här är ett lugn.
En stillhet.
Som hon aldrig upplevt förut.
Det är något som börjar bubbla.
Inom henne.
Hon vänder blicken upp mot himlen.
Där snöflingor och stjärnor blir ett magiskt mönster.
Hon öppnar munnen bara lite.
Och den första fjärilen flyger ut.
Foto: Lillian Bassman
