Kärlek

Dimma andedräkt vinterkinder läsesalar
Stjärnor
Papper papper papper

Du har bruna ögon

Jag har glömt nattens mardrömmar

Detta kanske kanske
Ja

Bubblor

Innan jag vågar

Vattenkyssar

Följsamt svag
Följa minsta motståndets lag
Aldrig jag

Jag vill följa
Mina hårdaste hjärtslag

Marmelad

Det är en "bara vilja gömma sig i en stor stickad tröja" - dag.
Länge har det varit nu som jag inte kunnat sova. Och när jag väl somnat så har jag haft dessa fasansfulla mardrömmar om döden. Det är alltid det.
I natt gick det lite bättre att sova. Så jag kunde stiga upp tidigare och hann precis lagom till mötet.
Paradis kan vara som denna morgon - att i en lång varm dusch nogsamt skölja bort varendaste lilla spår av mardröm. Så är jag ren fri och öppen. Höstluften virvlar in genom nytvålade nyöppnade porer. Läpparna smakar marmelad.

Det var frost över morgonen i går. Magiskt silverglitter hade målat allt vackert.

Ros

Själv hemma. Mörkret bäcksvart utanför de stora fönstren. Händerna isar kalla mot tangenterna. Det nytvättade håret kallt fuktigt mot ryggen. Dricker te lyssnar till Sigur Ros och skriver.

Magiskt?

Det ska vara något magiskt med denna dag.
Denna dag då det är 11.11.11

Vi får se vad som sker i dag...

http://www.vk.se/Article.jsp?article=492845

Novembergrå

Jag har funnit den som ska se till.
Att jag inte somnar i badkaret om natten.
Jag har funnit den som vet.
Att en kopp te botar allt (för mig).

Ljus

Igår kväll var jag på middag på Långbro Värdshus. Med Ingo M och alla på M:s jobb. Det blev en dyr och skön taxifärd hem. Kunde inte sova i natt sedan vi kommit hem. Satt i soffan och läste tills jag såg att klockan var fem. På jobbet nu. Helt själv här idag. Jag tror kanske alla är på kurs? Jag har tänt sköna ljus att drömma mig in i. Och lyssnar till Phoenix Air och Karin Ström. Underbara vackra Karin Ström.

Sent

Är uppe sent om nätterna. Kan sedan inte komma upp om morgnarna.
Ond cirkel.

Men jag vill bara ha det vackert och skönt.

Testund

Testund på jobbet. Äppelte. Jag håller det mörkt i rummet så länge det är möjligt.
Jag längtar efter en promenad längs havet. Doften av alger och sjögräs.
Jag längtar hem. Vill skriva.

Västerbron

I lördags promenerade vi längs Västerbron jag och M. Vi låste fast vårt röda lås i klungan bland de andra. Vi slängde nycklarna i vattnet. Det blev två tysta vattenringar. En kvinna som kom förbi fotade oss. Det vackra eldröda ljuset var bländande. Man lovar varandra evig kärlek.
Det blåste mycket kallt.
Det är ändå inte så kallt som det borde vara.

Sömnlös

Jag har inte sovit någonting i natt. Ingenting alls.
Bara legat med öppna ögon.
Idag befinner jag mig i en bubbla.

I går kväll började jag skriva på Ängeln igen. För första gången på ungefär ett år.
Det gick bra.

Svanarna

Nu sover svanarna i parken. Med huvudena instuckna bland fjädrarna.
Det som rör sig är bara på väggarna - ljuset som leker med skuggorna.

Mörker

Nu har det blivit helt mörkt utanför mina fönster. Teet har kallnat.
M ska ikväll träffa sin skrivgrupp för att diskutera varandras senaste romankapitel. Han kanske är hemma elva eller tolv. Sent igår kväll såg vi gamla filmen Casablanca. M låg mest och pratade i sömnen men jag tyckte om den. Vackra Ingrid Bergman.

Finna

Vi sätter oss på klipporna
Som sluttar mot havet
Fyrens öga blinkar mot oss
Det vackra huset

Väntar

Vi kommer snart hem

Lördagen

Ingo sattes på tåget mot Göteborg. Som alltid en tomhet att lämna honom. Men han åker bara dit möjligen två gånger om året.
M och jag promenerade i Hagaparken. Det brann ett rött ljus. Från himlen och genom varje löv. Vi såg änder och svanar. Vi såg många svarta vildkaniner. Lyckades komma riktigt nära dem. Vackert med träden brinnande i eldfärger när det speglades i det klara vattnet. Sagofint när lyktorna sakta tändes i skymningen. Då laddade M:s kamera ur.
Sedan vegetarisk middag med rött vin på Kokyo. Efter det tog vi oss till Oscarsteatern och såg Spamalot.

Nu; återigen detta violetta ljus från himlen. Det tar sig genom molntäcket.

Möte

Har varit på möte om ett kulturprojekt. Vad brinner vi för? Vad är våra styrkor? Vad kan vi bidra med? Jag äter min underbara vegetariska smörgås med brieost. Dricker mitt te. Berättar om skrivandet. Att jag alltid har kunnat skriva. Levt för det. Meningen med allt.
Men när jag var klar med Ängeln så blev det inte riktigt som jag ville. Och efter det. Jag som aldrig någonsin haft skrivkramp.
Efter det så kunde jag inte skriva mer.
Ängeln ligger där gömd i en påse som ett skamligt litet odjur. Vågar inte ens titta på det.
Sångpedagogen Y säger "Sjung!" och vi sjunger.
Regissören J säger dramatiskt att jag måste fortsätta skriva. Att jag inte får ge upp. Det kommer lossna. Jag kommer nå fram. Att det är motigt och inte går bra på en gång. Så är det för alla.
Kändes som en lycka. Orden har jag haft inom mig en tid nu. De fladdrar runt som allt ivrigare fjärilar i mitt inre. De vill ut snart.

Ut och leka.

Ögonblick

Jag går ut från jobbet sneddar över torget passerar Folkets Hus med Spa Bio och Bibliotek.
Kliver över mosade ruttna höstäpplen och drivor med gråtande höstlöv. Sedan är jag hemma.
Det första jag gör när jag kommer hem är att sätta på tekokaren.
Alltid.
Plockar fram den kylskåpskalla burken med chokladgeggan. Gjordes sent i går kväll. Luktar kakao och kallt kaffe. Efter middagen ska jag och sonen rulla chokladbollar i kokos. Kanske strössel?
M har lämnat jobbet för tre timmar sen. Han ska sitta på Stadsbiblioteket och söka inspiration till sin roman. Hemma vid nio i kväll. Planen är att jag ska sova då.
Men kvällarnas susar iväg så fort. Jag hinner ingenting. Jag somnar aldrig när jag tänkt mig.
Eller där jag tänkt mig.

Vatten

En själ kan hjälpa en annan själ. Men enbart om de har samma själsbild.
Det är som med blod.

Huset

En gång fanns det ett hus vid vattnet. Jag minns att vi var lyckliga i det huset.
Man kunde glida över vattnet.
Jag låg vaken om natten. Lyssnade till de magiska ljuden. Ljuden av lycka.

Äntligen

Två veckor har vi nu bott i den nya bostaden. Jag och M bor äntligen tillsammans. Med Ingo. Vi bor vackert. Jag är kär i mitt hem. Vi bor nära havet. När jag sitter på jobbet och tänker på att jag snart ska hem - då ilar det i magen. För att det känns så underbart.

Jag har sökt ett nytt jobb och jag får svar om två veckor.

En kvinna sticker in huvudet. Det är den ena kvinnan i kvinnovåldsprojektet.

"Vad tyst och tomt det är här. Jag har förstått att det är så här. Att helt plötsligt - poff- så är det bara helt tyst och tomt. Men du verkar jobba ganska mycket ensam?"

Ja det är tyst tomt och mörkt. Jag tycker om att sitta här ensam. Hennes steg dör bort i korridoren. Dörren smäller igen. Nu är det bara en person kvar. Ute är det mörkt och regnar. Jag är hungrig. Ska träna. Sen gå hem.

Jag känner att det kommer tillbaka till mig nu. Alla orden.

Hela sommaren har jag befunnit mig i en depressionsbubbla. Jag har ingenting känt. Ingenting velat. Har känt mig död. Fruktansvärt ensam i mig själv. Man blir tyst när man vet att vad man känner (eller inte känner) är omöjligt att förklara så någon förstår. Ingen kan ändå hjälpa.

När vi äntligen flyttat till vårt hem - då sprack bubblan. Jag hade inte vågat hoppats på att den någonsin skulle spricka. Men det var som att alla fönster slogs upp. Den friska rena luften vällde in. Jag kunde andas. Jag kände. Massor med känslor. Jag kände mig levande. Jag fick tillbaka mig själv.

Visste inte att det skulle kännas så bra att bo tillsammans. Att få flytta till mitt riktiga hem. Men det är mer underbart än jag kunde föreställa mig.

Jag är lycklig.

En ledsenhet kan finnas i hjärtat vissa dagar. Ett mörker som känns som ihålig gråtig ensamhet. Men om jag är så här lycklig. Om jag får ha ett hem som verkligen är ett hem. Då kan jag hantera det. Då blir mörkret i stället en längtan efter att skapa. Och när jag skriver så blir jag fri.

Lättare för varje ord.

I kväll ska jag skriva. Nu när orden äntligen kommer tillbaka.

Skymning

Nu är snart natten här. Mörkret har fallit. En rand av svagt glödande ljus syns ändå fortfarande vid horisonten. Det har regnat ikväll. När jag gick genom skogen ned till havet skimrade varje litet blad av detta fuktiga ljus. Det var som en ånga som steg från jorden.

När jag kom hem kröp jag in i min ljunglila tjocka sammetsmjuka morgonrock. La mig i soffan. Mycket känns skönt nu. Jag läser och skriver mycket. Jag vill att Ängeln ska komma upp till ytan. Den grumliga bilden ska klarna.

Som vanligt så tror jag att jag har alla svar att hämta ur nattens drömmar. Alla nycklar brukar finnas där...

Drömt

Jag drömde att jag blivit sjuk av sorg. Människorna omkring mig lurade i mig sprutor och tabletter varje morgon. Det var för att göra mig dåsig och likgiltig. Så jag snällt skulle hålla mig kvar i bubblan. Jag låg i sängen bland alla kuddar och det kändes som jag kämpade för mitt liv i ett stormande hav. Min pappa ropade: "Vi måste tala med Shopenhauer!" (filosofen). Det var en hemsk dröm. Och drömmens röst sa: "Du kommer bli sjuk om du inte ger ut Ängeln!" När jag vaknar hör jag att Karin Ström har fått sjunga här hos mig hela natten. Fönstren är öppna. Det är kallt och regnar.
Ängeln blev färdigskriven för många år sen. För ett år sen var den färdigarbetad. Jag försökte. Men sen gav jag upp. Nu är det dags att på allvar göra ett nytt försök. Jag tänker lyssna till drömmen.
Ingo är i Göteborg. M är också i Göteborg. Det är söndag. Jag är både barnfri och ledig. Och det är regnigt författarväder. Inga ursäkter i världen duger...
Jag ska jobba mig igenom Ängeln kapitel för kapitel. Tills jag är helt och fullständigt nöjd.

Inandning

Hon säger att hon bara vill sova en stund.

Alice

Objuden kommer hon om natten
Det är för att se över
Hela tyget
Sedan den svarta tråden

Brustit

Hon har länge suttit vid sanden
Och byggt ett sandslott
För vinden att skratta sönder

Inte många sömmar som inte brister

Men visst finns det något evigt
En kärna av vackert och sant
Som ingen kan rå på
Som aldrig suddas ut

Dimma

Olivia kan inte dröja längre.
Havet kallar allting till sig.
Kallar nu på henne.
Olivia vänder sig på nytt mot havet.

Skeppet närmar sig.
Det är dags att gå ombord.

Sjöfararna hör rösten som ropar deras namn.
Tomma och mörka är lamporna.
Som de lyfter.

De vill se hennes ögon.
Då hennes ögon av rädsla.
Kryper tillbaka djupt in.
I huvudet.

Trots klänningen och slöjan står hon avklädd.
Handskarna möter tårarna.
Huvudet är nedböjt.
Kammen sjunger en melodi i fickan.

Resväskan vid Olivias fötter.
Gömmer sig i hennes skugga.

Skeppet framträder sakta.
Smyger ut ur havets dimma.
Genom regn och snö.

Det är maj.

Gissningslek

Vi ser den vita kaninen skynda förbi
Vi hör skramlet av spröda tekoppar
När påskharen och hans vänner
Avnjuter sin eviga brunch

Klirret av små skedar
Snyftningar i vackra tunga servetter

Vi sitter här med slutna ögon
Tror nästan att vi är i Underlandet
Vår hud är fortfarande varm
Vi sover ännu

I dag gifte sig en prins med sin prinsessa
I England
Inför det jublande folket
Kysstes dem

En av många sagor

Flickan springer över gatorna
Hon jagar vagnen med hästarna

Hon är av luft

Foto: David Hillard

Tyst

Det är tyst i Huset
Det är flickorna som svarar
I Husets telefon
Ni ser genast

Vad det handlar om

Vad handlar det om?

En djup sömnresa tar inte sitt slut
Förrän det når kaninhålets andra ände
Där väntar en

Drottning utan hjärta

Modern intygar;

Mina flickor har åkt tunnelbana själva förut
De kan alla tunnlar utan och innan
Kartor har aldrig behövts

Det är tyst i Huset
Det är flickorna som svarar
I Husets telefon:

"Vi vet inte när mamma kommer tillbaka"

Sedan paketeras telefonen in
Med alla sängars täcken
Gömmer Rösten Som Vill Veta

Dessa sömngångare i vackra klänningar
Är dockor
Bara lydigt passivt väntande
Tills Husets herrar skruvar upp dem

Med fjädern i ryggen

Balettflickan i skrinet dansar
Lydigt i sitt rosa låsta rum

Rullgardina

Vaggande skinande tekopp i handen

Han säger att i morgon klockan tio
Ska han sitta i SVTs morgonsoffa
Och tala om prins Davids varumärke

Jag skrattar ser honom med
Morgongrumliga ögon
Håret fortfarande fuktigt

I natt sov jag två timmar
Efter att ha duschat i en

Jag låg i sängen och bläddrade i datorn
Mellan utemöbler och dynor
Svarta rottingstolar vita dynor
Sedan drömska vindspel höga växter

Chokladdoftande ljus i glas

Hur ska vi klä in balkongen
Klä in den i dröm

Jag har gjort listor
Han vill göra en ritning
Han mäter
Varför är jag inte en sådan person

Som äger linjaler och tumstock?

Öppna och slutna ögon
Tydligen behöver jag en

Rullgardin

Då får han stå för mätandet
Så får jag stå för drömmandet
Så möts vi på mitten av

Ett grönskimrande blad
Som rullar upp sig vaknar
Vänt mot

Solen

Lucy

Lämna inte Lucy
Ensam ut på nattens gator
Av is
Båtar av sorg

Under blinkande stjärnor

Lämna inte Lucy
Låt inte Lucy

Hon har flytt så länge ni kan minnas

Rygg

Det blöta håret droppandes över.
Och en rosa filt över knäna.
Långa luddiga fransar.
Som fingrar.
Jag - ett nystan.

Sov gott

Drömmarna kommer snart till dig.

Klicka en gång på bilden

Julia

Han tar hennes hand arm
Säger; Vart ska du gå? Vad ska du göra?
Hon säger att det enda hon kan göra i natt
Är att springa ut och försvinna bort

Kan du inte bara lägga dig igen
Och prata en stund?

Det kan inte Julia
Hon kan inte förklara det bättre
Än att denna natt är hon i buren
Och där kan hon inte vara

För då känns det som hon ska dö

Flykten är vara sig skön eller vacker
Mest av allt är den fruktansvärt ensam

Men då vi tar till flykten
Är det för att vi inte har
Något annat val

En natt som denna mumlas det sånger
Från trädens löv
Deras rötter växer hungrigt
Under jorden

Judith

Judith ser sig själv reflekteras
I bilens mörka spegelglas
Inte ett ord nu
Men de har kommit

För att föra henne bort

Judith bleknar
Ser sig försiktigt om
Iskall nu
Här finns bara frånvaro

Dörren öppnas
Hon ombeds stiga in
Tårar syns aldrig bakom mörka glas
Inte heller blåmärken eller tvivel

En glidande rörelse ett smidigt hopp
Sedan sjunker Judith ner
Som den vita kaninen i sitt hål
Ingen hör Ingen ser Ingen agerar

Säger även du med din blinda bortvända blick
Med dina tjocka slappa likgiltiga läppar

Att det var hennes eget val?

Foto: Willian Klein

Påskliljeextrakt

Aprilregnet är den blomma.
Som fyller ut alla tomrum.

Våren lyckönskar dig.

Beatrice

Beatrice har en takfönsterkupol.
Genom den ser hon alla stjärnor och galaxer.
Den är ett öppet öga.
Mot oändligheten.

Beatrice tillbringar nätterna.
Med en blå kanna te.
Under sitt rymdöga.
Hon behöver ingen och ingenting annat.

Det flyger snart en fjäril ut.
Genom hennes körsbärsröda mun.
Och snart ännu en.
Snart strömmar dem ur henne.

Beatrice är inte rädd.
Hon vet att i hennes bröst ligger många darrande puppor.
Väntandes på den magiska dagen.
Hon är bara rädd för speglarna.

Speglarna är ute efter henne.
De förvränger hennes ansikte.
Gnistrar i hennes ögon tills hon.
Faller ihop i gråt.

De säger att hon är vacker.
Det var länge sen nu.
Som hon pratade med dem.
Varelserna utanför hennes hus.

Hon behöver ingen längre nu.
Hon gömmer sig i badrummets mörker.

Så hör hon att det är regnet som kommer.
Det flyter över fönsterkupolen.
Som en silvrig skälvande hinna.
Rymdögat blir ett blint öga.

Beatrice fruktar att hennes hus - hennes skyddskupa.
Är på väg att sänkas ned i havet.
Är det nu.
Är det nu de ska dränka henne?

Hon kastar på sig stövlar och kappa.
Handskarna håller hon fortfarande i handen.
När hon kastar sig ut genom dörren.
Regnet förvandlas till snö.

Snöflingorna lyser i skymningen.
Beatrice har kommit till havet.
Det ligger där stilla och tigande.
Över himlen kommer ett nytt ljus.

Hon håller fortfarande handskarna i handen.
Känner inte hur hon fryser.
Det här är ett lugn.
En stillhet.

Som hon aldrig upplevt förut.

Det är något som börjar bubbla.
Inom henne.
Hon vänder blicken upp mot himlen.
Där snöflingor och stjärnor blir ett magiskt mönster.

Hon öppnar munnen bara lite.
Och den första fjärilen flyger ut.

Foto: Lillian Bassman

Skymningsljus

Har jag inte alltid varit en
Sjöstjärna
Modern ville klä mig i paljetter
Hon ville ha mig som

Sin lilla blinda djurunge

Men sakta sakta kröp jag undan
Såg allt hörde allt
Men Satt platt
Som en röd blomma på väggen

Träden var tunga av regn
När jag kröp uppför stammarna
Som en missbildad mördarsnigel
Hängde mig fast vid löven
Och

Föll

Mamma håller fram sin hand
Med det blödande bettet
Läkaren i den vita rocken:
"Jag lägger inte in någon värdering i det"

Den natten meddelar hon mig
Att hon kommer att lämna mig
Och att vägen tillbaka till barndomen
Alltid kommer saknas mig
Aldrig kommer finnas

Med nål och tråd
Syr hon igen min mun
Tigande kan jag bara bevittna
Hennes flykt

Hon tar labyrinten ut genom trädgården
Hennes vita klänning bär slemspår
Efter sjöstjärnans gråtande armar

Har jag inte alltid varit en sjöstjärna
Med pärlor i stället för ögon

Har havet inte alltid varit
Spegeln framför min mun
Ja ni ser att jag fortfarande

Andas

Laura

De kan inte låta bli
Att hela tiden vända sig om
Se på henne

Hon ligger i buren
Som de en gång försökte
Dränka henne i

Långsamt rullar de buren ner
Mot det rytande havet
Hennes ansikte är
Uttryckslöst

Den vita klänningen som en
Hinna återtagen livmoder
Kring hennes krympande kropp

De skulle göra vad som helst
För henne nu

Hon är vacker i sin sista stund
Munnen säger inga ord
Hon tar inte längre emot
Någonting

Hon önskade sig så mycket
Allra mest ögon som kunde se

Ni missförstår mig med avsikt

Du vill inte höra vad jag gömmer
Mellan orden
Du smiter undan
När jag ber dig

Laura sluter ögonen
Havsluften Havsljuset det vita
Skummet som stiger
Kommer för att hämta henne
Föra henne bort

Det finns ett barn i hennes kropp igen

Lauras älskade vita volangparaply
Det knyter sig i kramp
När det kastas bort med vinden

Havet känner fostrets rörelser
Det rör sig under hennes händer
Ett litet odjur som gråter
Som ingen hör

De rör henne inte heller nu
Bara Buren när kroppen slås
Mot gallret

Havet tränger in

Stjärnor

Ingenting av vad jag säger är sant
Det är inte det jag menar
Att viska när man vill ropa

Kan du se mig?
Jag undrar så

Å kom och Lyft mig
Bär mig bort...

Buren

Döttrarna känner svindeln
Löftet
Hotet
Döttrarna får sväva ensamma genom

Evigt mörker

Den här klänningen är stulen från en dröm

I rosen låg nyckeln som deras enda hopp
Om en väg tillbaka
Nu har rosen kastats bort såväl som nyckeln

Döttrarna susar med svartnande ögon
Nedför röret

Foto: Holly Andres

Rödluvan

Vargen ligger i sängen med spetsmössan
Nerdragen till hälften över ögonlocken
Hör Rödluvan knacka på dörren
Hjärtat bultar som en hammare i bröstet

Rödluvan:
Det finns ingen väg ut

Fönsterluckorna är öppna
Släpper in det skimrande försommarljuset

Korgen är så tung i Rödluvans hand
Sammetsrosen kväver i halsen
Hon vill bara att mormor ska bli frisk

Vargen är klädd i mormors klänning och kappa
Klädd för natten
När han förställer sin röst ynkligt ropar;
Kom in Rödluvan! Dörren är öppen...

Den röda sjalen slits av
Två förskräckta ögon gråter
Undersidan av ett blomblad
Som spräcks upp

Foto: Vee Speers

Ljustrådar

Jag springer i trapporna
I mammas blå blus och regnkappa
Plötsligt mörknar och tystnar det
Sömnen som en kall mask över ansiktet

Formen mönstret

Vi stannar alla i vår rörelse
Jag och dem deras blickar min utåt utåt
Rösterna säger att en kvinna fastnat i hissen
När strömmen dog

Rösten skuggan

Vem är det? Det är...
Det blå mörkret slår ut min blick
De säger;
Skulle du vara rädd om det var du?

Ögonlocken väggarna

Jag ser att de samlats utanför hissdörren
Är hon där inne?
Kvinnan somnar snart
I sin kalla klaustrofobiska cell

Fingertopparna taggarna

Hon målar läpparna med darrig hand
Har mörkret spridit sig i hela staden?
Eller är det bara här?
Allt tätare lindas leende läppar

Ögonen fönsterhinnorna

En kvinna vid ett bord talar om krigsföring
Om att förgifta vatten och ta makten över ett samhälle
Fiskarna försvinner in mellan dessa pälsbruna
Klänningar och sjalar

Det dansar snövita möss
I kommunhusets nervgrå kupa
Hemliga ord broderas in med ljustrådar
I tysta svala armveck

Foto: Vee Speers

Bild

I natt drömde jag om dig igen.
Vi provade kläder och var systrar.
Sedan började jag springa för något som måste räddas.
När jag vaknade låg jag så konstigt i sängen.
Var ledsen.
Det grå morgonljuset strömmade försiktigt in.
La sig som ett filter över sängen.
Ett finmaskigt nät.

Ur spegelns sprickor sticker det röda ut.
Små blommor som sakta växer slingrar.
Vecklar ut sina blad i rummet.
Det blir en vacker bild.

Det här är våren.
Morgonen.
Då allt börjar.

Foto: Vee Speers

Halsduk

Efter konferensen någonstans denna hypnos om socioekonomiska effekter
Blått Ljus som bländar mig sedan in mot hissen en svag aning av vår
Han är i Berlin (älskade du) de har besökt de tyska Socialdemokraterna
Ögonen rinner biblioteket har smyckats med vårblommor
Nu kommer dimman åter nyköpt kappa snyftande tre tusen
Under dess tunna skal vilar klänningen behagligt tyst blundar det är

Borta

Jag är på tåget nu är jag vid min port - Bilden - jag glider igenom den
Jag gör en kopp dagdröms-te till en ensam katt
Mästerkatten i stövlar är trött nu slickar sin ryggrad radion

Brusar

Kan du höra rösten bakom bruset som viskar?

Foto: Lillian Bassman

Filtar

Det är kylig kväll med rosa himmel
Jag säger inte mycket
Vi inväntar mörkret

Kyrkklockorna

Det är natt och fönstret är öppet
Den kalla luften smeker utmed huden


Bara en handrörelse bort
Blundar
Sträcker ut fingrarna

 Foto: Robert& Shana Parkeharrison

Levande föda

När jag dricker mitt te så pratar dem på teven om något.
Som får deras munnar att förvrida sig.
Som om maskarna och bläckfisktentakler redan vred sig där innanför läpparna.
Och ner i munhålan.

De pratar om en ny het trend.
Man ska sticka kniv och gaffel i djuret - och äta det - medan det ännu lever.

"En räka som lever smakar inte som en saltad räka. En levande oskalad räka är söt".

"Och många tycker om känslan av att bläckfisken buktar och slingrar sig i dödskamp där på tallriken... När vi sticker kniven och gaffeln i den... Känslan av att tentakeln slingrar sig nedför halsen när vi äter den..."

Makabert.
Hur blodstörstig och grym kan människan tillåta sig att vara?
Vad är det för kickar som blodet ger vissa - och alltför många...

Är det inte tillräckligt känslolöst omoraliskt och grymt ändå - att anse att djuren ska lida hållas inspärrade och dödas... - för oss?

http://www.mynewsdesk.com/se/view/pressrelease/ny-mattrend-att-aeta-levande-djur-608385

Rosa

När jag väl somnade drömde jag om bläckfiskarna.
Varför vrider dem sig bort så snart som någon försöker se dem?
Deras ledsenhet syns när de plågat vrider sig bakom glaset.

När vi vaknar är himlen alldeles rosa.

Barnen

Barnen vill läsa om stjärnor och planeter.
Barnen vill måla regnbågen universum alla galaxer.
När de vuxna beordrar barnen att dra isär gardinerna.
Då gömmer dem sig längre in i mörkret.
Och bygger sig djupare in.
I kojan av varmt tyg.

Jag sprang en gång som de barnen.
För att komma till skatten i regnbågens slut.
Ju fortare jag sprang desto fortare flyttade sig regnbågen bort.
Regnkappan var gul och våt av regn.
Jag stannade och kröp in under ett träd.
Höstmörkret kom nära och slöt sig runt mig.

Att springa fortare förde mig aldrig
Närmre.
Enbart längre bort.

Hur gör man för att komma fram?

Barnen som tappar orden för att ingen tror dem.
Barnen som undviker de vuxnas blickar.
För att de inte tycker om dem.
En önskan om skydd mot det hårda.
Får ett hårt svart skal att växa kring deras kroppar.
De tigande barnen kryper längre in.
Drömmen glider längre bort.

Ett språk har bara det barn.
Som fortfarande hyser hopp om förståelse.

Barnen vill läsa om stjärnor och planeter.

Foto: Vee Speers

Moln

Ligger i sängen och lyssnar till regnet mot fönstret.
Vita lakan. Vit tekopp. Vitt te.
Harmonise med ekologisk grädde.
Det är visst så. Att tepåsen inte ska doppas.
Den ska ligga och dra.
Hon viskar att det är i den tredje dimensionen.
Som hon tycks vara sig själv.
Det är P2 som tröstar i kväll.
Med Eldorado.
Underbar musik är Magnus Karlsson - Anno 2202.
Underbar musik är Fluffy Little Clouds.
När det plötsligt lyser till.
Är det inte vad jag hoppats på.
Inte för att det har någon betydelse.
Hon viskar att hon har dykt över hela världen i olika vattenleder.
Och att det alltid är samma känsla av harmoni.
Som omger henne.
"Jag kommer hem helt enkelt".
Hem.
Det är väl det enda man någonsin vill ha.
Ett riktigt hem.
Jag känner att det värker i håligt.
I bland kan jag vilja vara helt ensam.
I många dagar.
De mördade björnungarna som väntade på sin mor.
Förgäves.
Kaffebryggarens fjäder blir till pulver.
Sedan den där svarta blanka knappen.
Som bara inte vill fungera.
Hur jag ringer Kundsupport och bara möts av automatiska röster.
Och olika knappval.
Jag äter grön tårta i sängen.
Prinsess.

Inifrån

Hon kan inte låta bli.
Eftersom undervattensvärlden ger trygghet.

Foto: Lennart Nilsson

Motströms

Man kan inte bara passivt acceptera att det som händer just nu...
Är det enda som kan hända.
Att det som görs nu...
Är det enda sättet att göra det på.

Det finns alltid ett annat sätt.
Det finns alltid ett bättre sätt.

Och bara döda fiskar flyter med strömmen.

Våfflor

Jag vet inte varför hon gör så många vackra våfflor i sitt lilla kök.
När hon är helt ensam där hemma...

Om det nu är det hon är?

Månen

I kväll kommer månen vara oss ovanligt nära.
Det kommer dessutom vara fullmåne.
Vackert.
Nu ska jag dricka te ur min finaste tekopp.

Oväntat att snön vällde ner i går.
Så blev det vinter igen.

Ilning

Allting Glider
Svävar
Jag andas in
Vill bli nära
Våren är kall av is

Foto: Lennart Nilsson

Drömmar

”Människan kan leva utan kunskaper, men inte utan drömmar.”

Albert Einstein (1879-1955)

Foto: Elliott Erwitt

Stund

Jag har lyckats sitta och skriva en stund nu i kväll.
Känns bra.
Förkylningen gör att jag fort somnar. Men hoppas det blir mer skrivet ikväll.
I morgon ska jag försöka tvinga mig till läkaren för en penicillinkur.
Trots att medicin är bland det värsta jag vet.
Men det har bara varit en plåga att släpa runt mig på jobbet i dag...

Flickorna

Flickorna hämtar tandkräm & värktabletter i badrumsskåpet
Läkaren talade för pappan om nattsvarta röntgenplåtar
Pappan höll för ögonen och skrattade
Omöjligt - vad kunde väl vara brutet?
"Allt vad de har är lite hjärtvärk som enbart är växtvärk"

Flickorna står i badrummet panna mot panna
Länge tysta i sin gemensamma bur
Den ena tittar - den andra blundar

Våren kommer med blödande hud

 Foto: Holly Andres

Temugg

Det har varit en vecka av influensa.
En helg då vi firat min pappa 60 år.
Sett släktingar jag inte sett sedan Ingo låg i min livmoder (nu 12 år).
Det har varit tankar på en 17-årig syster som jag sist såg då hon var 5.
Och nu efter en jobbdag (fortfarande dunderförkyld) - äntligen hemma.
Jag och temuggen. Pannkakor med keso.
En längtan i hela kroppen. Något som känns magiskt.
Nära. Äkta. Möjligt. Här.
Drömmen just Nu.

Det här är magi. Att dansa till i ett mörkt vackert rum.

Ljuset

Askungen sitter på Akutmottagningen
Med en röd ros i handen
Männen har försökt snurra på henne
Åt en det ena hållet en det andra 

Behagsjukt snurrat sig på order
Kräkts smygtyst mot rosa kakel
Sedan leendet - genom allt det Påtvingade

Det enda som har följt henne hit
Är det märkliga Ljuset
Det ligger som en drömdimma över allt

Foto: Elliott Erwitt

Försluten

Mamman ringer halvtvå på natten
Viskar om blåljus och död
Det är då hon hör vingslagen
Genom suset
Det vita flimmerljuset
Uppgår i mörker
Allt upphör

Men hon har en egen hamn nu
Hon är inte bortförd
Mot sin vilja

Teblad

Blå darrande bladskuggor
Sedan
En mjuk infångande rörelse
Barngråten tystas

Saturnuslinjen

Morgonen kommer med ett isande blått sken.
Stjärnorna vecklar ut sig över skrivbordet.
Stjärnorna med sylvassa silverkanter.
En vit kopp med kallt rött te: Sweet Apple Pie.
Kylan äter sig in i pupillerna.
Saturnuslinjen sover.

Osynligt

Långsamt
Och så sakta att ingenting syns.
Snön gömmer telefonen.
Får bli hennes röst.

Allt han möts av är ett sus.

Kosmos

"En speciell egenskap hos kosmos griper in i allt som händer i och med alla atomer, stjärnor och kvasarer./.../ Denna egenskap är ljusets oföränderliga hastighet - den märkliga storheten c."

Einsteins universum, Nigel Calder

 Elliott Erwitt

 
Ligga i sängen och läsa Einsteins universum. Det är vad jag gör en fredagskväll som den här.
Men jag tänker skriva också.
M ringde godnatt och tiden försvinner som alltid.

Andetag

Jag blev klar med all tvätt någon gång innan tio igår kväll.
Därefter tog jag mig igenom dokumentärfilmen DeVilles i svt (se på svt.play).
Något magiskt över den. Något bräckligt som man kan ta sig in i.
"En nära och gripande berättelse om den stormiga kärleken mellan burleskstrippan Kitten DeVille och hennes punkrockare Shawn Geary." Ett äktenskap i 26 år.
Försökte mig samtidigt på att skriva något.
Somnade med huvudet rakt ner i papper och pennor.
Sängen full med dessa papper - dessa oläsliga olösliga papper.
Om "artiga pupiller" "smältande kvällsljus" och "flammande lungor"...
Vaknade vid 2 av att M smsat vid vid 1.
Då var han hemma. De hade firat färdigt på Berns.
Jag orkade inte svara. Däremot vaknade jag vid 3 och la fram joggingkläder inför i morgonen.
Där var jag verkligen optimistisk i överkant.

Tvättar

Hela kvällen har gått åt till att tvätta... Och fortfarande tvättar jag.
Är helt vansinnigt hungrig.
Men mest av allt vill jag bara kunna ge några timmar åt att skriva.
Ingenting annat än bara det.

(Innan jag somnar här någonstans...).

M är på Cirkus. Fick sms från honom att de även i år vunnit pris som årets bästa byrå.
Så han firar i kväll.

Å..... Jag är frustrerad.
Men jag ska se till att något blir skrivet innan jag somnar...

Godmorgon

Jag drömde om min farmor. Hon var olycklig. Hon sa:
"Varför vill de att jag ska bo i en sån här lägenhet - en sån här - bur? Här finns ju absolut inget vackert att se på! Varje dag dör man än mer inombords... Det var inte som när vi bodde i huset...".
Jag och farmor gick längs en somrig väg. Vi plockade blommor (som när jag brukade vara där på loven). Överallt mycket blommor. Jag tror vi höll varandras händer.
När jag vaknade hörde jag denna vackra i mitt huvud (älskar Prefab Sprout... de är magiska).
Och jag tänker att jag verkligen måste ringa min farmor...

Natti Natti

Te hjälper mot allt... Te och en varm pläd.

Natti Natti & kram från Nelly...

Tierney Gearon

Flyttat

Nu är jag här. metrobloggen.se/nellyinatten kommer få flytta hit.
Fick veta att metrobloggen kommer raderas den 10:e april.
Så det här kommer få bli mitt nya hem snart...