Möte

Har varit på möte om ett kulturprojekt. Vad brinner vi för? Vad är våra styrkor? Vad kan vi bidra med? Jag äter min underbara vegetariska smörgås med brieost. Dricker mitt te. Berättar om skrivandet. Att jag alltid har kunnat skriva. Levt för det. Meningen med allt.
Men när jag var klar med Ängeln så blev det inte riktigt som jag ville. Och efter det. Jag som aldrig någonsin haft skrivkramp.
Efter det så kunde jag inte skriva mer.
Ängeln ligger där gömd i en påse som ett skamligt litet odjur. Vågar inte ens titta på det.
Sångpedagogen Y säger "Sjung!" och vi sjunger.
Regissören J säger dramatiskt att jag måste fortsätta skriva. Att jag inte får ge upp. Det kommer lossna. Jag kommer nå fram. Att det är motigt och inte går bra på en gång. Så är det för alla.
Kändes som en lycka. Orden har jag haft inom mig en tid nu. De fladdrar runt som allt ivrigare fjärilar i mitt inre. De vill ut snart.

Ut och leka.

Ögonblick

Jag går ut från jobbet sneddar över torget passerar Folkets Hus med Spa Bio och Bibliotek.
Kliver över mosade ruttna höstäpplen och drivor med gråtande höstlöv. Sedan är jag hemma.
Det första jag gör när jag kommer hem är att sätta på tekokaren.
Alltid.
Plockar fram den kylskåpskalla burken med chokladgeggan. Gjordes sent i går kväll. Luktar kakao och kallt kaffe. Efter middagen ska jag och sonen rulla chokladbollar i kokos. Kanske strössel?
M har lämnat jobbet för tre timmar sen. Han ska sitta på Stadsbiblioteket och söka inspiration till sin roman. Hemma vid nio i kväll. Planen är att jag ska sova då.
Men kvällarnas susar iväg så fort. Jag hinner ingenting. Jag somnar aldrig när jag tänkt mig.
Eller där jag tänkt mig.

Vatten

En själ kan hjälpa en annan själ. Men enbart om de har samma själsbild.
Det är som med blod.

Huset

En gång fanns det ett hus vid vattnet. Jag minns att vi var lyckliga i det huset.
Man kunde glida över vattnet.
Jag låg vaken om natten. Lyssnade till de magiska ljuden. Ljuden av lycka.

Äntligen

Två veckor har vi nu bott i den nya bostaden. Jag och M bor äntligen tillsammans. Med Ingo. Vi bor vackert. Jag är kär i mitt hem. Vi bor nära havet. När jag sitter på jobbet och tänker på att jag snart ska hem - då ilar det i magen. För att det känns så underbart.

Jag har sökt ett nytt jobb och jag får svar om två veckor.

En kvinna sticker in huvudet. Det är den ena kvinnan i kvinnovåldsprojektet.

"Vad tyst och tomt det är här. Jag har förstått att det är så här. Att helt plötsligt - poff- så är det bara helt tyst och tomt. Men du verkar jobba ganska mycket ensam?"

Ja det är tyst tomt och mörkt. Jag tycker om att sitta här ensam. Hennes steg dör bort i korridoren. Dörren smäller igen. Nu är det bara en person kvar. Ute är det mörkt och regnar. Jag är hungrig. Ska träna. Sen gå hem.

Jag känner att det kommer tillbaka till mig nu. Alla orden.

Hela sommaren har jag befunnit mig i en depressionsbubbla. Jag har ingenting känt. Ingenting velat. Har känt mig död. Fruktansvärt ensam i mig själv. Man blir tyst när man vet att vad man känner (eller inte känner) är omöjligt att förklara så någon förstår. Ingen kan ändå hjälpa.

När vi äntligen flyttat till vårt hem - då sprack bubblan. Jag hade inte vågat hoppats på att den någonsin skulle spricka. Men det var som att alla fönster slogs upp. Den friska rena luften vällde in. Jag kunde andas. Jag kände. Massor med känslor. Jag kände mig levande. Jag fick tillbaka mig själv.

Visste inte att det skulle kännas så bra att bo tillsammans. Att få flytta till mitt riktiga hem. Men det är mer underbart än jag kunde föreställa mig.

Jag är lycklig.

En ledsenhet kan finnas i hjärtat vissa dagar. Ett mörker som känns som ihålig gråtig ensamhet. Men om jag är så här lycklig. Om jag får ha ett hem som verkligen är ett hem. Då kan jag hantera det. Då blir mörkret i stället en längtan efter att skapa. Och när jag skriver så blir jag fri.

Lättare för varje ord.

I kväll ska jag skriva. Nu när orden äntligen kommer tillbaka.