Äntligen

Två veckor har vi nu bott i den nya bostaden. Jag och M bor äntligen tillsammans. Med Ingo. Vi bor vackert. Jag är kär i mitt hem. Vi bor nära havet. När jag sitter på jobbet och tänker på att jag snart ska hem - då ilar det i magen. För att det känns så underbart.

Jag har sökt ett nytt jobb och jag får svar om två veckor.

En kvinna sticker in huvudet. Det är den ena kvinnan i kvinnovåldsprojektet.

"Vad tyst och tomt det är här. Jag har förstått att det är så här. Att helt plötsligt - poff- så är det bara helt tyst och tomt. Men du verkar jobba ganska mycket ensam?"

Ja det är tyst tomt och mörkt. Jag tycker om att sitta här ensam. Hennes steg dör bort i korridoren. Dörren smäller igen. Nu är det bara en person kvar. Ute är det mörkt och regnar. Jag är hungrig. Ska träna. Sen gå hem.

Jag känner att det kommer tillbaka till mig nu. Alla orden.

Hela sommaren har jag befunnit mig i en depressionsbubbla. Jag har ingenting känt. Ingenting velat. Har känt mig död. Fruktansvärt ensam i mig själv. Man blir tyst när man vet att vad man känner (eller inte känner) är omöjligt att förklara så någon förstår. Ingen kan ändå hjälpa.

När vi äntligen flyttat till vårt hem - då sprack bubblan. Jag hade inte vågat hoppats på att den någonsin skulle spricka. Men det var som att alla fönster slogs upp. Den friska rena luften vällde in. Jag kunde andas. Jag kände. Massor med känslor. Jag kände mig levande. Jag fick tillbaka mig själv.

Visste inte att det skulle kännas så bra att bo tillsammans. Att få flytta till mitt riktiga hem. Men det är mer underbart än jag kunde föreställa mig.

Jag är lycklig.

En ledsenhet kan finnas i hjärtat vissa dagar. Ett mörker som känns som ihålig gråtig ensamhet. Men om jag är så här lycklig. Om jag får ha ett hem som verkligen är ett hem. Då kan jag hantera det. Då blir mörkret i stället en längtan efter att skapa. Och när jag skriver så blir jag fri.

Lättare för varje ord.

I kväll ska jag skriva. Nu när orden äntligen kommer tillbaka.