Sitter i natten sjuk med detta vedervärdiga halsont.
Men nu efter många timmar... så blev jag äntligen klar.
Skrivuppgiften kan publiceras på kursens inlämningssida.
Mycket sent men ändå.
Mina tankar kring Olof Lagercrantz Om konsten att läsa och skriva kap. 7-19.
(Läsa boken tog även det en del tid...).
Klockan är snart 1 på natten och nu ska jag få sova...
Natti Natti från Nelly.
Har läst kapitlen om och om igen. Tills jag hamnar i ett
nästintill meditativt tillstånd.
Känner att det är
vad som behövs för att vissa meningar och ord ska börja lyfta sig ovan de andra
och hos mig väcka allt fler tankar och funderingar.
Dessa kapitel har varit svårare att ta sig in i, då de
tidigare kapitlen rusades in i med lätthet.
Jag fastnar i kapitel 8 där Olof Lagercrantz skriver om den
osynliga läsaren.
Det är intressant
att läsa om vad som sker med en skribent då hon vet att hon är läst.
Lagercrantz tar exempel på författare som i och med att de förstår att de har
läsare, känner osäkerheten.
Han tar sig själv
som ett av dessa exempel:
”Själv skriver jag spänd ända till upphetsning av oro att
inte bli förstådd av läsare /…/. Jag undviker i det längsta ovanliga ord, gör
ogärna anspelningar på sådant som läsaren inte känner till.”
Just detta. Då jag
skriver enbart för mig själv. Då flödar orden obehindrat. Det är fritt och
skönt. Men då jag vet att min text ska bli läst och granskad…
Även om det någonstans alltid är min tanke med skrivandet.
Naturligtvis måste det vara vad jag vill. Att bli läst. Även om det samtidigt
kan bli en spärr. Något kallt som under skrivandet glider som en orm uppför min
rygg. Lägger sig runt min nacke. Får mig att tvivla på varje skrivet ord.
Naturligtvis måste det ändå vara vad jag vill ha. Läsare!
Kapitel 15 och kapitel 17 ger en del konkreta skrivtips.
I kapitel 15 skriver
Lagercrantz om hur ”klena poeter” jämför något stort med något mycket större. I
stället för att göra tvärtom, som i ett av hans exempel där en ångbåt liknas
vid en långsam skalbagge. Det var något helt nytt för mig. Vill omedelbart
prova detta och se vad som händer med min text.
I kapitel 17 finns
fler tips. Att man ska läsa sin text högt för sig själv. Att det är just då
texten avslöjar sina brister. Det tycker jag är mycket bra. Jag hör lätt om jag
upprepar mig.
Det är också bra att
höra om min text är rytmisk och skön att läsa; eller om den känns hackig.
Tipset att prova med
att ta bort vartannat ord tyckte jag inte var så bra. Intressant att se vad som
hände, men min text blev rätt snabbt obegriplig.
Instämmer ändå i det
nödvändiga i att stryka ord. Om man kan.
Känns som en text alltid blir bättre då man börjar rensa i röran.
Är dock ingenting
jag är särskilt bra på. Och just därför blir det mesta jag skriver alltför
långt... (som även detta?)
Kapitel 16 har en inledning som får mig att rygga tillbaka;
”Vad driver författaren till skrivbordet? Ära och pengar?
Naturligtvis!”
Mitt behov av att skriva har alltid varit större än andra
behov. Och jag gissar att de flesta som skriver drivs av ett djupt själsligt
behov. Och att ära och pengar ligger väldigt långt därifrån.
När jag vänder blad
skriver Lagercrantz att han tror skrivandet är ett medfött behov hos vissa och
att det finns de som skriver för att rädda livet.
Det är något
underligt, dessa kast. Här finns något jag inte förstår.
Något jag kanske
missat?
Men mot slutet av
samma kapitel blir jag trollbunden då jag läser om den brevskrivande kvinnan.
Så vackert detta är!
”Hon var en brevskrivandets prästinna och en del av hennes
jag var ständigt på väg i postsäckar och brevlådor. Om någon skulle lyckas
sända ett brev från andra sidan – hon är sedan länge död – är det hon. Det har
hänt att jag väntat ett.”
Känner nu att jag citerar alltför mycket. Ändå kan jag
omöjligen hålla mig från att även avsluta med ett citat!
Lagercrantz berättar
om den irländska diktaren Yeats som ska ha sagt att ”varje människa bär inom
sig en scen, ett äventyr, en bild, som en symbol för hennes hemliga liv och
denna symbol, om hon grubblar över den, vägleder hennes själ.”
Dessa rader blir till något helt magiskt för mig. Som en
nyckel jag tar med mig i mitt skrivande. Jag vet vilken bild han menar.
