Spegelbilder

Skolbyggnadens gula tegel skimrar som silver i
kylan, grabbarna
står i en tät klunga med armarna om varandra,
andedräkten stiger ur
gruppen som röken ur ett indiantält; klassrummens
perspektivfönster flyter
som blanka lakritsrutor, lösgör sig ur teglet, flaxar
till och blåser upp
i den svarta, stjärnbesmittade himlen
Skolbyggnaden punkteras och faller samman i sitt
eget mörker, kvar
blir en kvadratisk landningsplats med vita 
stoppmarkeringar; grabbarna
kliver ut på den öppna platsen, står med ryggarna
mot varandra
och blickar upp i den fräsande Vintergatan,
"Vad är det som händer, alltså?"
säger Mohammed och utandningsröken stiger ur
hans mun som ett rep
som binds upp i himmelsmörkret, de ser sina
spegelbilder, däruppe,
hur de står, upp och ned, på det mörka rymdgolvet
med ansiktena riktade bakåt, nedåt, uppåtböjda,
huvuden, med
blickarna stirrande ner i sig själva; tre grabbar
som växer ut över asfalten, blir till en enda kropp
med sex ögon, tre
munnar, sex hängande armar, kläder som hänger,
ned mot marken, de ser sig själva,
tusenfalt förstorade,
passera över natthimlen som en sakta roterande
kroppssatellit.
När de skiljs åt utanför skolgårdens grindar och var
och en för sig går hemåt
känner de alla hur marken, krispigt spröd, sviktar
under dem, det tunna
skalet, den ändlösa håligheten som fyller
Innandömet med en grå
smärtsol svagt brinnande någonstans i det oändliga
djupet under dem.

Av: Magnus Carlbring

Helt magiska rader ur Skrivkursens kursbok.