Av Justine Lévy.
Alla vi som haft/har en frånvarande/sjuk/excentrisk mor kan väl känna igen sig i den väntande flickans plågor. Hon våndas som en ung olyckligt kär. Bara det att den olyckliga ej besvarade kärleken - här är till den excentriska modern.
Magiskt rakt igenom. Läs den.
"Jag lyssnar inte längre. Jag vill inte höra henne längre. Jag sluter ögonen till hälften. Jag skulle vilja vara någon annanstans. Eller någon annan. Jag skulle vilja ha mod att trotsa hennes besvikelse, hennes bedrövelse, hela hennes lilla dröm som skingras för vinden. Jag vet vad jag skulle behöva säga. Men jag har en klump i halsen. Och jag är rädd. Och förresten känner jag mig så trött. Jag försöker mig på ett leende, ännu en gång. Och jag gråter, och jag gråter.
Hon kramar mig ännu hårdare, viskar de ljuvligaste trösteord i mitt öra."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar