Nattläsning

Har läst Högre än alla himlar.
Av Louise Boije af Gennäs.
Tråkigt att det är en roman sprickfylld av klyschor. Eller vad man ska kalla det.
Den är så äppelkäck att jag nästan blir illamående.
Jag tänker hela tiden på Saltkråkan - men på ett dåligt sätt...
Alla män har stora solbrända händer. Är det är ett fräknigt skrattande barn i närheten... Då rufsar männen barnen i håret. Barnen skrattar så de kiknar. Alla ögon glittrar. Feministjejer är tuffa med tatueringar piercings. Och använder amerikanska slanguttryck.
Osv osv.
Romanen fylls mest ut av dialog. Berättarstilen är också väldigt pratig. Man får veta allt. (För mycket). Ingenting lämnas kvar åt läsaren. Det finns ingen mystik. Inga gåtor.

Mot slutet vänder romanen och blir kanske nästan... bra?
Språket blir mer levande. Vackert. Historien blir mer intressant. Troligen för att den blir mörkare (mer trovärdig).
Det är då en kvinnlig karaktär ska föda sitt barn - som romanen vänder till det bättre...
Det griper mitt hjärta.

"Nu är vi snart klara, jag lovar!" sa hon.
I detsamma skälvde hela min kropp av en ny krystning som nästan fick mig att förlora medvetandet. 
"Jag kan se huvudet!" ropade Karin någonstans långt borta. 
Jag kände hur svetten rann nerför sidorna av mitt ansikte precis som tårarna hade runnit i en helt annan tid någonstans mycket långt härifrån. Jag tog i så mycket jag förmådde och pressade barnet nedåt, gång på gång, av all kraft. Det var lönlöst. /.../ Krystningarna kom, fick hela min kropp att skaka och klingade därefter av igen. En halvtimme gick, kanske mer. Barnet kom inte ut."