Barnen vill måla regnbågen universum alla galaxer.
När de vuxna beordrar barnen att dra isär gardinerna.
Då gömmer dem sig längre in i mörkret.
Och bygger sig djupare in.
I kojan av varmt tyg.
Jag sprang en gång som de barnen.
För att komma till skatten i regnbågens slut.
Ju fortare jag sprang desto fortare flyttade sig regnbågen bort.
Regnkappan var gul och våt av regn.
Jag stannade och kröp in under ett träd.
Höstmörkret kom nära och slöt sig runt mig.
Att springa fortare förde mig aldrig
Närmre.
Enbart längre bort.
Hur gör man för att komma fram?
Barnen som tappar orden för att ingen tror dem.
Barnen som undviker de vuxnas blickar.
För att de inte tycker om dem.
En önskan om skydd mot det hårda.
Får ett hårt svart skal att växa kring deras kroppar.
De tigande barnen kryper längre in.
Drömmen glider längre bort.
Ett språk har bara det barn.
Som fortfarande hyser hopp om förståelse.
Barnen vill läsa om stjärnor och planeter.
Foto: Vee Speers
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar