har aldrig funnits
men det är hit du dras
det är här du hör hemma
tapeterna och dom regnpiskade fönstren
trängs in din hjärna
golven dricker dina steg som vatten
och hämtar sej
börjar andas
grånat matsilver jämrar sej i besticklådan
och vill ut
vill sjunka ner i den mjuka linneduken
och få glänsa igen
i skenet av en kandelaber
bakom dörren
till det låsta igenbommade rummet
hostar dom döda i sömnen
vänder och vrider sej i sina sängar
plågas av mardrömmar
att dom inte ska vakna i tid
inte hinna handla och städa
inte hinna med allt som ska göras
Av: Bruna K. Öijer
 |
| Foto: Holly Andres |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar