Av Niklas Rådström.
Förutom att den möjligen kan vara väl lättläst...
Så tycker jag ändå att det här är en bok som gjord för sommarnätter.
Då man kurar ihop med en filt när nattluften från fönstret/balkongdörren känns sval...
Jag tyckte denna var mycket bra.
En av novellerna jag tyckte mycket om är "Stegen".
Här är ett utdrag ur novellen "Sången.
Just dessa rader är vackra men sorgsna.
Men mycket i boken är just så klassiskt kusliga som spökhistorier ska vara:
På hösten kom de med nya maskiner till skogen. Stora ytor avverkades snabbt och marken bröts upp och skövlades. Någon hade en sådan höstdag hittat honom sittande på en stubbe i skogen med händerna för ansiktet gråtande som ett barn. När de frågade honom vad som stod på kunde han först inte få fram något för gråten, men sedan stammade han:
- Skogen talar inte längre, den bara gråter. Skogen sörjer inte ens. Den bara gråter en sorg som ingen sorg kan trösta.
Mor sade åt honom att det var tiden, inget kunde hejda tiden. Men han bara svor och sade att tiden fanns inte, nu fanns bara död och tårar. Och så grät han igen. Grät som furorna, sade han.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar