Havsmannen

Vid stranden läste jag ut Havsmannen.
Av Carl-Johan Vallgren.
Lånat romanen av M.

Den är mycket bra skriven.
Jag älskar hur Havsmannen beskrivs.
Det är magiskt.

Bortsett från de delarna innehåller denna roman enbart tragik och grymhet.
Mycket outhärdlig gränslös grymhet.
De delarna får ta för mycket plats.
Det gör att det här blir en ångest- och magonts- bok.
Och lättnaden är stor nu när den är utläst.

Det kräver ett hjärta av is för att inte må dåligt av Havsmannen...

En tanke jag får av att läsa denna saga...
Det är att Havsmannen kanske symboliserar Jesus eller Gud.
Någon som talar till oss. Strålar in som styrka och värme i vår kropp.
Någon sorts mystisk andlig kraft som lyssnar.
Något rent hemligt och vackert gåtfullt.
En varelse som får lida för all svaghet och fulhet som bor i människan...

***

Ur romanen (om du ändå vill lockas läsa).
Här kommer sagans pärlor. De enbart magiska;



Mycket lugnt fixerade den oss med blicken, en i taget, som om den ville inpränta våra ansikten i minnet. De stora mörka ögonen var fyllda av ett slags förundran. Tydligare än förut frågade han om vi kunde hjälpa honom, tillbaka till platsen där han hörde hemma? Till världen som var hans, och som han saknade och var rädd att aldrig få återse. Till havet... 
...
Om jag kunnat uppleva händelserna ur varelsens perspektiv, hur hade världen varit då? Ljuden, tänkte jag, måste ha låtit helt annorlunda, mycket hårdare, fulla av märkliga ekon när de studsade mot väggar och föremål, de färdades snabbare på land, men inte lika långt. I havet kunde de höras flera kilometer, dunkandet från en båtmotor eller det höga pipet från ett ekolod, men de blev aldrig påstridiga, de skar aldrig i öronen. Och ljuset i havet bröts på ett annat vis, det gröna, det blå och svarta bildade bakgrund till allt. I djupen mörknade tillvaron, i djupen försvann till slut alla färger. Bara vid ytan syntes ett ljusare sken, vitt, gult och orange.
...
Han drömde, det förstod jag, och vi fanns i hans drömmar. Vi hade till och med namn, och han upprepade dem djupt nere i sitt inre... Men kanske inbillade jag mig bara, kanske gick det inte att översätta hans drömmar så.
...
Jag drabbades liksom av svindel när jag öppnade. Han var självlysande i mörkret. Det var som mareld, tänkte jag, bara så mycket starkare. Fjällen var fosforescerande, och ögonen också. Hela bassängen var upplyst, det blågröna ljuset belyste väggarna, taket och vattnet runt honom. Kanske var det så han kunde se långt därnere i havsdjupen...