Nattläsning

Har läst ut Breven till  mamma.
Av Anne-Marie Berglund.

Blandade känslor.
Bitvis tycker jag den är fin.
Men ofta ryser jag. Känns som dottern har ett väldigt svalt förhållande till sin mamma.
I breven skriver hon inte som jag tänker mig; en ung dotter till mamma.
Det är väldigt svalt. Ett högtravande språk. För att vara så ung skriver hon som om hon vore mycket gammal. När hon blir äldre i breven känns tonen mer "vanlig".
Tonen i hennes brev är också inte... särskilt ödmjuk.
Blir inte klok på deras relation.
Hon avslutar breven med "Mina allra käraste hälsningar Anne- Marie".
Sedan skriver hon breven som om hon skrev krönikor.
Men mamman tycks ta breven till sitt hjärta. Hon har sparat alla.

Mot slutet känns det som boken skimrar till.
Det här är ingen roman. Det är Anne-Maries riktiga brev som hon skrivit till sin mor.
Från mycket unga år och fram till att hon blir en äldre vuxen.
På vissa ställen är språket vackert och poetiskt. Men jag hade tyckt om den mer om inte dotterns kyla(?) hade väckt den här känslan av obehag...

...man blir hemlös först, innan man hittar sitt.

Det där En Gång Till.
Låt oss få drömma samma drömmar en gång till, hoppas igen, så vi inte upphör genast.