Försvunnit

Luna har somnat.

Stod i badrummet framför spegeln. Borstandes mitt hår.
Kom på att jag stått där inne mycket länge (hur länge?)
Hade fastnat i tankar.
Tankar om alla som försvunnit ur mitt liv. På ett eller annat sätt.
Människor som stått mig rätt nära. Just då varit betydelsefulla.
Men som - efter att kontakten brutits - ingenting betyder längre.
Hur kan det vara så? 
En märklig slutsats var att av alla som försvunnit - saknar jag ingen.
(Jo en person).

Däremot önskar jag mig nya vänner.
Jag har drömt om att under mammaledigheten lära känna andra mammalediga.
Men min dröm är att de personerna också ska brinna för skrivande och läsande.

Det är så lätt att framför spegeln fastna i tankar. Tiden försvinner.
Det är nästan som att för en stund dyka in i hypnos....
Men skönt.