Jag tänker på filmen Järnladyn som jag såg med M då Luna låg i magen.
Det var snart dags att föda då. Kanske en månad kvar.
Jag brast ut i gråt under en scen i filmen mot slutet.
Då hon inte vill att hennes man Dennis ska lämna henne.
Hon vill inte att han ska... gå utan skor.
Jag såg mig själv gammal i dimmorna av förvirring.
Då nutid och dåtid blandas ihop.
Och hur jag och M blivit gamla ihop.
Känslan av att jag inte vill att han ska lämna mig.
Försvinna bort från mig...
Järnladyn är en så bra film. Den är magisk.
Nu har M åkt in till stan med Luna.
Han ska träffa sin förra PT.
Fika med henne och hennes lilla dotter på 4 månader.
I dag känner jag att det är vår.
Mina ögon är röda och rinner konstant...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar