Nattläsning

I natt läste jag ut Månens död så kunde inte sova förrän efter 2.
Det är en av de vackra mest magiska böcker jag någonsin läst.

Vera Inber levde mellan 1890-1972.
Hon är skicklig på att skildra barnens själsliv och lidanden under krig.
Hennes vackra sorgsamma böcker brändes under bokbålen i Nazityskland.

En bok som bränner sig kvar i själen för att alltid stanna kvar.

Den antika vackra boken med sprättade sträva sidor har jag fått av min mamma. I ett av de paket med böcker som hon brukar skicka mig.

Vi har ingen kontakt utöver det. Hon har fortfarande aldrig träffat Luna. Jag ringde henne när Luna var född när jag låg med henne som en nykläckt fågelunge på mitt bröst. Men efter det har vi inte hörts på telefon ens. Bara hennes märkliga sms som är omöjliga att ens läsa.

***

Sen kväll och vinter, drivor, dunig snö. Lurviga gnistor stiger från skorstenarna: folk bakar pannkakor.
...
Munkarnas fiskenät torkade där på det grova gruset, som var blått av snäckskal.
Ibland kastade havet upp glasbitar på stranden, rensköljda benstumpar, runda som teleskop, träbitar, stinna av vatten och salta i smaken. Av sådana träbitar skar far med sin pennkniv båtar åt mig. Han började med aktern. Under tiden gick jag barfota längs stranden.
...
Jag gick långt bort och såg därifrån kisande på min far genom en rund benstump. Han satt liten och liksom skuren i sten. Bredvid honom hängde hans hatt på spatserkäppen som han stött ned i sanden. Allt detta fick plats i mitt ena öga.
...
... vid själva gatukorsningen, satt blomsterförsäljerskor med hinkar fulla av blommor. Trottoaren omkring dem var övergjuten av frisk fuktighet, luften doftade av liljor och nejlikor. Rosornas fina stämmor var nästan ohörbara i nejlikornas mäktiga kör. Vid samma gathörn befann sig stadens bästa hattaffär. Vårhattar i violens färger satt lätt, med fällda vingar, på höga ställningar. Om man öppnade fönstret, skulle de kanhända breda ut vingarna och flyga bort över staden, och biträdena skulle fånga in dem med långa håvar av tyll.
...
Där stod ännu ett halvdrucket glas. Men den skarpa, uppåtriktade profilen, som redan började bli vaxlik, myggan som vek undan från handen utan att sticka - allt detta vittnade om att döden hade inträtt - ett tillstånd varifrån ingen utväg finnes.
...
- Jag vill inte höra om ormarna, sade Tusia med djup förtvivlan. Jag vill inte.
Hon satt i sängen, vänd mot fönstret. Raketen träffades av luftvärnet, föll i spillror mot jorden och belyste hennes tårblanka ögon och det fjuniga håret, som var så lätt att det rördes vid hennes andetag. Slutligen slocknade skyarna. Och strax trädde de höstliga stjärnorna åter i kraft. Den sena månskäran gungade i fönstret som en lysande skopa.
- Jag vill inte ha den, sade Tusia genom tårar och pekade på månen. Ta bort den!

Ur: Månens död
Av: Vera Inber