Aldrig ännu bedrog ett eldigt ögonkast.
Håll mannens hjärta i din oerfarna barnafingrar,
drag mannens stråeld i dina ögons isgemak!
Du är viss om kärlek som om himmelriket.
Han skall skänka dig sitt hjärta, ett rike och alla vårens
blommor,
och du ger honom din längtans lätta slöja som gör fjärran
blå.
Än har din andedräkt icke vidrört hans salighets flämtande
ljus.
Än har ditt öga icke mätt vidden av hans tro.
Än hava dina fötter icke inträtt i hans ödes slutna krets;
det är dig ännu detsamma om han är röd eller blå.
Men det skall komma en dag då du hänger fast
vid honom som en blomma vid sin stjälk,
då hans skymning är ditt ljus och hans torka är din källa,
då du irrar kring i gångarna av ett vidsträckt slott och känner
att du älskar
och att han endast lever av din renhets vita bröd
och att hans blod blott strömmar i din moderliga ömhets
bäcken.
Det skall vara tungt och underbart och hårt och oskiljaktigt.
Av: Edith Södergran, 1916.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar