STJÄRNKIKARE

Nova ser kvinnan som blir kysst av mannen. De är båda svartklädda. Han håller sin hand om hennes axel. Fingrarna är smala och kramar nervöst. Krampaktigt hårt.       Kvinnan och mannen blundar. Hennes huvud böjs bakåt. Nova känner doften. Så som vårmorgon doftar i stor stad. När alla rusande skor sakta värmer upp asfalten. När kaffet bärs i de ensamma sorgsna rädda händerna. Bärs i muggarna med blanka plastlock. Fuktiga av heta droppar. Gå fort men utan att spilla och bränna handen.

  Dofter av främmande fräna parfymer nystrukna kläder stressad hud.

Nova hör människorna omkring sig. Deras fotsteg. Deras mumlanden. Spinnande cyklar. Längre bort bilarna och tågen. Nova ser mannen med bekymrad blick. Något sorgset i pannan. En svart vinge. Ett olyckligt drag kring munnen. Klädd i svart basker och lång helknäppt rock. Mannen kastar en blick på de kyssande och hastar stelt förbi och bort. Portföljen tynger hans hand. Omsluter sin svarta onda hemlighet.

  Han vill inte göra detta. Svävar en stund men faller.

Det är ingen som förstår att han måste. Att han styrs av den inre demoniska rösten. Och då har han inte längre något fritt val. Han är lika mycket offer i detta som så många andra kommer bli.

  Ingen sörjer detta mer än han.

Luften är både sval och ljum. Som morgonluft är i början av maj.

  Nova fäster åter blicken på de kyssande. Kvinnans hand hänger så passivt mot hennes långa mörka kjol. Hon rör inte de långa smala sovande fingrarna. Det är som om all hennes förlamande sorg rinner ner i just denna hand. Kvinnan som blir kysst av mannen. Hon blir bara kysst. Hon stjäl ingenting tillbaka. Tar inte heller emot. Mannen går rakt igenom henne. Han – liksom alla andra. Och allt annat. Nova ser en kvinna som gett upp. Det är grått av dis. Vårmorgon. Tårar hänger i luften. Genomlysta droppar hänger i de blad som trevande vecklas ut. Under parkens träd. Där har vi inte tid att stå drömmande. Det svarta tunga hänger i bandet kring Novas hals. Nova tänker att hon vill att mannen lämnar kvinnan i fred. Nova tänker att han borde känna och förstå. Att så länge han fortsätter följa henne. Fånga henne. Desto svagare blir hon. Desto tommare kallare. Desto längre bort från sig själv. Och därmed också från honom.

Nelly Nor

Foto: Vee Speers