Sorgtagg

Just nu.
Jag känner den där sorgtaggen i hjärtat.
Sorgen över att dagarna försvinner så fort.
Att jag bara går på som en maskin.
Gör listor och prickar av.
Är så trött att jag sedan bara somnar någonstans...
Vaknar upp med känslan av...
Att jag dagen innan bara hann hälften av allt.
Och därför måste göra dubbelt så mycket i dag.
osv osv
Hamsterhjulet...

Å.
Vad jag avskyr det...
Värken i kroppen som skriker:
Nej!

I bland kommer på sprickor av ljus.
Och jag sträcker mig ut.
Sedan dunsar bara något stort grått tungt över mig igen.
Och jag kan inte ta mig upp...

Jag känner mig som bedövad.
Är i en bubbla jag inte kan ta mig ut ur.

Jag minns med vemod de drömmar jag hade när jag var 16... 17... 18.
Vad hände egentligen sedan?
Känslan av att allt var möjligt.
Jag var så närvarande. I varje doft och ljud.
Jag bar på en så stor längtan!

Jag vill tillbaka dit.
Och jag vill tillbaka till mig själv.
Men återigen...

Kan det verkligen vara så svårt?
Eller är det jag själv som gör det svårare än det är?

Jag vet inte.
Jag vet att Drömmarna är svaret.
Att det är genom att återvända till Drömmarna...
Som du och jag återvänder till oss själva....

Men vad gör man när alla plikter kommer emellan?
Jag är inte så säker.
Man försöker bana sig en väg UT.....
Men tröttheten ställer sig hela tiden i vägen...

Och det känns som man kämpar mot en övermäktig fiende.
Denna kamp om tiden som flyr ifrån en och orken bara finns inte....
Jag kämpar tills jag somnar och jag vaknar... och allt börjar om....

Förstår du vad jag menar?
Jag vet inte ens vad jag skrivit just nu.

Men det var ord som behövde komma ut.
Och här tar tiden slut.

Skyndar vidare.......