Grät när jag lyssnade till hans berättelse i Nyhetsmorgon.
Och grät när jag lyssnade till honom i Babel.
Jag gråter inte nu även om det berör. Det går inte att lyssna utan att beröras.
Av någon anledning ger det mig inte ångest just nu.
Även om tanken på döden alltid ger mig ångest.
När jag mår som sämst blir jag som mest skräckslagen.
Så rädd för alla och allt som kan försvinna.
För att man inte kan kontrollera det.
Om någon slits ur ens famn så finns det ingenting att göra.
Vi vet att det är så.
Och ändå är det omöjligt att förstå.
Att de vi älskar ska försvinna.
Att vi själva ska försvinna från de som älskar oss.
Men ikväll känns det bara lugnande att lyssna till rösten.
Vet inte hur det kan vara så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar