Mardröm

Natten till denna dag hade jag en mardröm som väckte mig med tårar.
Kan inte minnas när jag sist hade en sådan mardröm.
Jag drömde att jag fick beskedet att jag hade en aggressiv canser.
Ett år kvar att leva.
Ett år...

Jag skulle snart få värk i hela kroppen.
Sedan allt svårare att röra mig.
Sakta men säkert skulle jag förlamas.
Med ens blev jag så panikslagen och hatiskt bitter på samma gång...
Hur skulle jag hinna förverkliga mina drömmar på 1 år?
I dessutom ett allt sjukare tillstånd...

Jag valde att bli gravid.
Så jag kunde avsluta mitt liv med att få GE ett nytt liv.
Även om jag aldrig skulle få se denna nya lilla människa växa upp...
Aldrig få se vad det var för individ jag hade skapat...
Det gav mig mest sorg.
Det - och att M skulle träffa någon ny. Gifta sig.
Sedan skulle den nya kvinnan uppfostra - mina - barn...
Det sved.

Jag grät bittert för rädslan att tvingas lämna allt.
Jag hatade att jag låtit så många dagar rinna som sand mellan mina fingrar...

Vad gör vi egentligen med våra dagar?
Hur mycket onödigt låter vi äta upp vår värdefulla tid?

När vi aldrig kan veta hur långt vi har kvar.

(Jag vet nästan inte om jag vågar somna i natt).