Välskriven och rosad.
Författaren David Zimmer blir besatt av den glömda stumfilmsregissören Hector Mann.
Även om romanen har sina små pärlor...
Jag vill verkligen avråda dig från att läsa denna.
Berättelsen är seg långdragen och svår att förstå.
Den säger mig ingenting alls.
Det obehagligaste av allt är att berättelsen är så... solkig.
Man får en obehagligt smutsig känsla i kroppen som är svår att få bort...
Pärlorna:
Det var ett av mitt livs förhöjda ögonblick av upprymdhet. Jag befann mig ett halvt steg framför verkligheten, flera centimeter bortom min egen kropps gränser, och när det skedde precis som jag hade förutsett att det skulle ske, kändes det som om min hud hade blivit genomskinlig. Jag tog inte längre plats i rummet utan smälte snarare in i det. Det som fanns omkring mig fanns även inom mig, och jag behövde bara blicka in i mig själv för att se världen.
Vapnet fanns där i hennes hand. Det var en liten försilvrad revolver med pärlbesatt kolv, inte mer än hälften så stor som de knallpulverpistoler som jag lekte med som pojke. När hon vände sig mot mig och lyfte armen såg jag att dess hand skakade.
Det här är inte jag, sa hon.
...
Det finns tankar som bryter sönder ens sinne, tankar av en sådan kraft och ohygglighet att de äter en inifrån så snart man börjar tänka dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar